Jag har precis börjat min skilsmässoprocess.
Har varit med fd maken i 20 år och gift i 15 år.

Sista tio åren har känslorna ebbat ut och jag har känt att allt sakta försvunnit. Har känt mig instängd, isolerad och ensam så länge, och bara jobbat och tagit hand om hushållet och barnen. Maken och jag har inte haft gemensamt liv på länge, vi har haft skilda sovrum i alla år och sexlivet har varit helt dött i många år.

Han har aldrig varit den som visat känslor eller sagt något om känslor till mig, och trots att jag under åren försökt på alla sätt att visa känslor har jag aldrig fått något gensvar från honom.

Dock har vi varit vänner och har kunnat umgås och göra saker tillsammans under alla år, inga gräl alls mellan oss.

Till slut dog dock känslorna ut nästan helt, och jag ville ta ut skilsmässa 2004, men på något sätt lyckades han hålla mig kvar i äktenskapet ett tag till, vilket jag idag ångrar.

I somras kom tanken på skilsmässa upp igen, och denna gång starkare än någonsin. Jag kände att om jag inte gör detta snart, så kommer jag gå under i ett känslolöst och heldött äktenskap, som jag känner mig totalt ensam och instängd i.

Till slut orkade jag inte längre, och tack vare stöttande vänner som visste hur jag mådde, så tog jag steget och bad om skilsmässa den 5/1 2011. Givetvis blev han chockad och ledsen, och for ut med anklagelser och allt annat man säger i sådan chocksituation.

Samma kväll kände jag att det bara blev för mycket, så jag packade min väska och åkte till mina vänner, som visste att jag skulle släppa bomben den dagen, och hade sagt att jag kunde komma till dem närhelst jag behövde komma ifrån huset.

Väl hos vännerna kollapsade jag totalt och var helt väck i 3-4 dagar. Grät, sov och ältade om vartannat, och vännerna lyssnade på mig. Men min största känsla har hela tiden varit lättnad, en sten föll från hjärtat när jag tog steget.

Sedan tog jag mig till huset igen för att hjälpa till med att gå ut med hunden och träffa barnen, som jag inte hade sett sedan jag lämnade huset fyra dagar tidigare.

Yngste sonen kom med frågor och jag försökte besvara dem efter bästa förmåga, och han verkade förstå vad jag menade. Äldste sonen var mer lugn och sade bara att det var mitt beslut och att det löser ni två vuxna på ert sätt.

I torsdags träffade jag min mor för första gången sedan jag tog beslutet, och det blev ett riktigt bra och konstruktivt samtal då vi bollade saker och ting, och vad jag ska tänka på inför den fortsatta skilsmässoprocessen.

I fredags hade jag det första riktiga samtalet med fd maken sedan jag lämnade huset, och jag måste säga att det gick förvånansvärt bra och smärtfritt. Hade skrivit en lista på sånt jag ville ta upp, och faktum var att vi var överens om det mesta, blev inget tjafs alls. Barnen kommer bo kvar hos honom i huset, då de har kompisar och skola i närområdet, så det blir jag som flyttar.
Det enda var att han inte ville skriva på pappren, så det blir enskild skilsmässoansökan.

Så nu kan vi börja själva processen med allting som ska fixas, typ bodelning etc.
Känns bra att det kommit så här långt, och att jag fixade de två viktiga första samtalen.

Förresten, jag har även skickat pappren för enskild ansökan till tingsrätten.

För tillfället bor jag hos mina vänner, de har upplåtitit en utflyttad sons sovrum åt mig. Känner att jag inte kan bo i huset just nu, men eftersom det första samtalet med maken gick såpass bra, så kommer jag troligen vara mer i huset framöver, dels för barnens skull och dels för att gå ut med hunden. Jobbar bara 50% och kan ta lunchpromenaden i så fall.

Mina mål just nu är att få bekräftelse från tingsrätten att pappren kommit in, och fortsätta söka lägenhet för fullt. Söker 2:or främst i södra Gbg.

I dagsläget mår jag rätt bra tack vare mina vänner, men känslolägena pendlar förstås en del. Men grundkänslan är fortfarande lättnad över att ha lyckats ta det svåra steget att skiljas. Visst sörjer jag det som varit och som inte kommer tillbaka igen, men hade jag inte gjort detta nu så hade jag troligen gått under i äktenskapet till slut.

Ett långt inlägg detta, men jag ville skriva av mig lite.